När Annika Bengtzon står ensam framför spegeln i sin stora villa i Djursholm, trött, hjärtskärrande ledsen och i utmattad chock verkar det äntligen vara över. Barnen sover i hennes och Thomas säng, men Thomas är borta. Hon är ensam. Helt ensam. Men jag vet, att någon med onda gula ögon lurpassar någonstans i mörkret. När Liza Marklund målar upp bilden av hur Annika ser in i sina trötta ögon i det skumma badrumsljuset lyckas hon, tillsammans med Katarina Ewerlöfs fenomenala uppläsning sätta en sådan skräck i mig att jag måste öppna ögonen, tända ljuset och pausa uppspelningen av Nobels Testamente. Jag ser mig om i rummet… det var väl ingen skugga som svepte förbi min sovrums dörr? Framför mina av sänglampan bländade ögon stirrar mördarens gula ögon och jag är inte helt säker på om jag eller Annika Bengtzon är helt ensam.
No comments:
Post a Comment